Låtar som ackompanjerar mig när jag skär morötter och gurka, river morötter och vitkål, samt när jag försöker sova.

Som några av er kanske känner till befinner jag mig på Tjintokk Hotell under veckorna, och även några av helgerna. Där arbetar jag som köksbiträde, ett bitvis stressigt jobb som jag inte skulle klara utan musik i bakgrunden. När jag är i köket lyssnar jag mest på radio, antingen den tyska kanalen NDR2, som spelar mycket bra musik (bland annat en massa låtar jag bara tidigare hört samplas och som covers av både Anna Ternheim och Groove Coverage) samt webradion Rockklassiker, som är perfekt att hacka gurka och tomater till. AC/DC, Bruce, Dylan, Scorpions, Iron Maiden och andra oförglömliga gamla gubbar, you know. Perfa.

Men ibland är jag i renseriet och river morötter eller vitkål med maskin, och då har jag min trusted Walkman med mig. De låtar som passar bäst då:

1. David Bowie - Time Will Crawl (som mycket väl fungerar till en ensam promenad längs en snöig landsväg.)
2. Die Ärzte - Der Tag (en punklåt jag även rekommenderar till diverse spritfester eller bara när man tar ett par öl med sina vänner och blir galen.)
3. Die Apokalyptischen Reiter - Wahnsinn (underbar dödsmetall på tyska, minner mig en smula om Children of Bodom. Perfekt för att överrösta rivmaskinen.)

Eftersom jag jobbar mellan 14:30 och 22:30 nästan varje dag har jag svårt att varva ner när jag kommer hem, och även här finns en del låtar som hjälper mig somna:

1. Tom Waits - Two Sisters (jag vet inte om det är en riktig sån där gammal klassisk irländsk-ish folksång, men det låter som det, med två omkväden och en riktigt grym historia om en flicka som i svartsjuka dränker sin lillasyster. Från skivan Bastards tillhörande boxen Orphans.)
2. Kent - Sverige (vore det folkomröstning om vilken låt som skulle bli Sveriges nationalsång röstar jag alla dagar på denna lugna sång från Vapen & Ammunition som börjar med en röst som är kusligt lik Göran Perssons "jaha, då börjar jag då... en två tre fyr...")
3. Coldplay - Fix You (långsamt, lågmält, vajande. Chris Martins röst är sövande, på ett bra sätt!)
4. Björns Vänner - Anna Vennergren (nästan vilken Björns Vänner-låt som helst skulle passa in men denna tycker jag extra bra om. Jag brukar alternera mellan denna och Åkrar och Himmel.)
5. Die Apokalyptischen Reiter - Lazy Day (en lustig låt från tidigare nämnda dödsmetalltyskar, denna gången är det dock renodlad loungemusik som överraskar på en annars tung tvåspråkig skiva. Den, Samurai, rekommenderas för övrigt skarpt!)
   
6. Tom Waits - Anywhere I Lay My Head (egentligen brukar jag använda den här låten till att toppa en trevlig kväll i alkoholens tecken, för den låter precis som man känner sig när man lägger sig att sova vyssjad av finsk etanol eller bara svenskt fulöl, men jag hade inte Anna Ternheims mjukare variant på min mp3(!))

När man läser ovanstående listor kan man lätt få för sig att jag är en vanlig indiekid som lyssnar på allt som är "rätt" och det är helt korrekt antaget. Fast när man tittar på den första listan ser man ju att jag har bredare smak än så. Haha, där fick ni era jävlar. Nu ska jag ta hand om disken och sedan åka hem och hitta på nya låtar att lyssna på. Kanske Sedlighetsroteln - Släpp Fångarna Loss eller något med Public Enemy. Vi avslutar med ett citat från Chuck D:

"This time around, the revolution will not be televised"

Gästspel: 10 bra emo-namn (av Sven)

Här kommer en liten lista med bra emo-namn. Många är nuförtiden emot genreindelning. Men inte jag. För att vara helt ärlig så älskar jag det. Vad pratar man annars om på fest om inte ”..dom är stundtals electroclash och stundtals neofunk..”? Många har ställt frågan ”Vad är emo?” och följdfrågan ”Vad kategoriseras som emo?”. Något svar finns inte. Det är ungerfär som att fråga samma sak om rock eller pop. Man vet vad det är när man hör det men vad fasiken det är, det kan ingen svara på.

Vad som kännetecknar ett emo-namn är att det oftast innehåller någon dag-, månad- eller höstreferens. Några exempel på detta är Thursday, The Early November och From Autumn to Ashes. Emo-namn kan även antyda om sympatisering, t ex The All American Rejects, It’s OK To Cry och The Used.

Listan inleds med tre band med finurliga namn som förutom det har en till sak gemensamt: Jag har aldrig hört nåt av banden. Men denna lista har inte så mycket med musik och göra, den handlar mer om estetik och smak. Banden är:

1. The Weakend


2. Autumn Leaves


3. Grand Theft Autumn
   
   Bandnamnen innehåller ordtrixande plus en touch av en uppgiven känsla. Yum!
   


4. The Anatomy of You. Namnet lämnar spår av besatthet, men om det är kärlek, förakt eller någon annan känsla står oskrivet.
   


5. Dashboard Confessional. Bakom namnet finns en historia. På The Places That You’ve Come to Fear the Most, i mitt tycke den bästa DC-skivan, finns låten The Sharp Hint of New Tears. Den handlar om en ensam bilfärd där bilen blir ett slags psykolog för sångjaget (dvs emo-kungen Chris Carrabba) och han kör en omväg hem så att han hinner med att rannsaka sig själv och sin omgivning. Självklart gråter han också i bilen. Chris kom på namnet Dashboard Confessional från den låten.
   


6. Joy Division. Även här finns en bakgrundshistoria som gör bandnamnet till en extra stor portion emo. Joy Division var en grupp judiska sexslavar i ett av nazisternas koncentrationsläger.
   


7. Drive til Morning. Finns med på grund av samma känsla som Dashboard Confessional ger mig. Vad vore vi utan kombinationen bilar och musik?
   


8. I Love You But I’ve Chosen Darkness. Flirtar lite med goth men å andra sidan är goth mer emo än vad emo någonsin kommer att bli.
   


9. New End Original. Om Chris Carrabba är emo-kungen så är Jonah Matranga emo-prinsen. Han producerade och levererade emo flera år innan den härliga VM-sommaren 1994. Många som lyssnar på emo idag (läs: ungdomen) kommer inte ihåg den härliga VM-sommaren 1994. Det sätter saker och ting i perspektiv. Nog om Jonah. New End Original flyter på bra och namnet känns lite ambivalent, det finns en hopplöshet och någon sorts hopp på samma gång. Det är dessutom ett anagram för onelinedrawing som är Jonahs soloprojekt.
   


10. Planes Mistaken for Stars. Poetiskt namn som för tankarna mot en sån där underbar natt som vi alla någon gång har haft.
    

De flesta av banden är förmodligen rätt kassa, trots deras fina namn. Jag kan inte riktigt rekommendera något av banden förutom Chris och Jonahs band. Tidiga Planes Mistaken for Stars är också riktigt bra. Men skit i vad jag säger. Lyssna på musik vänner, och inte på era vänner!

Gästskrivaren (som flitiga läsare av Recensionen
också känner igen som Generalen) i glatt umgänge
med Journalisten

Böcker att möta vintern med

Har ni haft en bra julhelg? Jag tänker inte skriva något klyschigt om julmat och stress för det gör tusen andra bloggare och krönikörer. Jag tänkte istället tipsa er om några böcker jag gillar:

1. "Broderier" av Marjane Satrapi. Namnet kanske inte är helt okänt för vana serieläsare, hennes Persepolis-serie rönte stor uppmärksamhet för något år sedan. Denna nya bok är sammanknuten med de fyra andra men kan läsas fristående. Det handlar om några iranska kvinnors diskussioner vid en samovar, och slår alla föreställningar någon kan ha haft om just iranska kvinnor. Passar bra att läsas ihopkrupen i hörnet av hörnsoffan med en kopp té och en filt medan snöstormen rasar utanför och du snart ska ut och skotta.
2. "Bosnian Flat Dog" av Max Andersson och Lars Sjunnesson. Välkända herrar för Galago- och alternativseriefanatikern. Boken utspelar sig i forna Jugoslavien, där de båda serietecknarna bevistar en alternativseriekonferens men snart blir indragna i en komplicerad, absurd och skrämmande resa på jakt efter Sjunnessons seriekaraktär Skledar (som visar sig finnas på riktigt) och den nedfrusne diktatorn Josip Tito. Sammantaget är Bosnian Flat Dog en ganska svår berättelse att ta till sig, men efter ett par genomläsningar sitter man bara och gapar över de bisarra vändningarna, psykotiska karaktärerna och den djupliggande kritiken av krigets alla hemskheter. Läses helst i de få timmarna av dagsljus som vi här uppe bjuds på, eftersom framsidesbilden, föreställande författarnas skulptur "Nedfrysning av Tito", är skrämmande nog att framkalla mardrömmar även hos den mest luttrade serieveteranen (okej kanske inte de som är vana vid Anderssons drömlika galenskaper och köttskulpturer men the generic Kalle-läsare får nog akta sig)
3. "Johnny Mnemonic" av William Gibson. Denna novellsamling, som på engelska heter Burning Chrome, är mer än bara billig science fiction. Gibson är inte bara den sci-fi-författare som bäst kunnat förutse framtiden, med uttryck som cyberspace hellre än flygande bilar, han är även en förstklassig författare. Det är man inte bortskämd med när det gäller en sån här tolv-på-dussinet-genre.
   Läses med fördel i en mörk säng med julklappsboklampan, antingen utan musik eller med något ur David Bowies Berlintriptyk på låg volym.
4. "Under Valnötsträdet" av Fanny och Anna Bergenström. Denna kokbok fick jag i julklapp av min k. morbror och hans k. hustru samt deras k. son, och den blev helt klart en av årets favoriter under granen. Kapitlen är inte uppdelade i soppa, bröd, kött, grönsaker, som i en vanlig kokbok, utan efter råvarorna. Avokado, tomat, chili, pepparrot ("att ha en stadig bit pepparrot i skafferiet var en självklarhet för de flesta för bara någon generation sedan") Jag, som nybliven matlagningsfantast, gapar och ler stort när jag slår upp en slumpvis vald sida och ser en bild på en fantastiskt upplagd maträtt. Dessutom beskriver de här matlagande systrarna maten på ett sätt som får mig att Homerdregla.
   Slå gärna inte upp den här boken när du ska lägga dig, eftersom risken är stor att du måste gå upp och göra en nattmacka, och det är inte bra för GI. Eller nåt.
5. "Mannen i det höga slottet" av Philip K Dick. En så kallad ukronisk roman, där en viss händelse utfallit på ett annat sätt än i verkligheten. Här har axelmakterna segrat i Andra Världskriget och USA är ockuperat av både Japan och Tyskland. Den här tanken har säkerligen många haft, och i denna bok beskrivs den på ett djupt och förfärligt verklighetstroget sätt, som gör den till mycket intressant. Den är dock rätt svårläst, ingen leisure reading precis, men tar man sig tid och läser noga förstår man allt. Inget för dig som helst sträcker dig till att skumläsa Norran varannan morgon, alltså, men jag måste rekommendera den till alla som känner sig träffade, typ.
6. "Hey Princess" av Mats Jonsson. För alla töntar, töntar-in-rehab och andra helt vanliga svenska ungdomar kommer här min nyårskaramell. För dig som vill minnas 90-talet, eller minnas hur det kändes när du gjorde bort dig, eller minnas när du var lycklig, eller få veta hur det känns att gråta i fyllan under kungens födelsedagsfyrverkerier. En av mina absoluta favoritserieböcker.

Serier och sci-fi. Ja, kära läsare, er gode listbloggare är en tönt. Tönt och stolt.

Bonuslistplats:
7. "Revenge of the nerds". Ingen bok, men en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Den innehåller allt: nördar, jocks, panty raids, fula-brudar-som-blir-snygga, haschrökning, stora svarta killar och framför allt, töntigheten segrar.