Gästspel: 10 bra emo-namn (av Sven)

Här kommer en liten lista med bra emo-namn. Många är nuförtiden emot genreindelning. Men inte jag. För att vara helt ärlig så älskar jag det. Vad pratar man annars om på fest om inte ”..dom är stundtals electroclash och stundtals neofunk..”? Många har ställt frågan ”Vad är emo?” och följdfrågan ”Vad kategoriseras som emo?”. Något svar finns inte. Det är ungerfär som att fråga samma sak om rock eller pop. Man vet vad det är när man hör det men vad fasiken det är, det kan ingen svara på.

Vad som kännetecknar ett emo-namn är att det oftast innehåller någon dag-, månad- eller höstreferens. Några exempel på detta är Thursday, The Early November och From Autumn to Ashes. Emo-namn kan även antyda om sympatisering, t ex The All American Rejects, It’s OK To Cry och The Used.

Listan inleds med tre band med finurliga namn som förutom det har en till sak gemensamt: Jag har aldrig hört nåt av banden. Men denna lista har inte så mycket med musik och göra, den handlar mer om estetik och smak. Banden är:

1. The Weakend


2. Autumn Leaves


3. Grand Theft Autumn
   
   Bandnamnen innehåller ordtrixande plus en touch av en uppgiven känsla. Yum!
   


4. The Anatomy of You. Namnet lämnar spår av besatthet, men om det är kärlek, förakt eller någon annan känsla står oskrivet.
   


5. Dashboard Confessional. Bakom namnet finns en historia. På The Places That You’ve Come to Fear the Most, i mitt tycke den bästa DC-skivan, finns låten The Sharp Hint of New Tears. Den handlar om en ensam bilfärd där bilen blir ett slags psykolog för sångjaget (dvs emo-kungen Chris Carrabba) och han kör en omväg hem så att han hinner med att rannsaka sig själv och sin omgivning. Självklart gråter han också i bilen. Chris kom på namnet Dashboard Confessional från den låten.
   


6. Joy Division. Även här finns en bakgrundshistoria som gör bandnamnet till en extra stor portion emo. Joy Division var en grupp judiska sexslavar i ett av nazisternas koncentrationsläger.
   


7. Drive til Morning. Finns med på grund av samma känsla som Dashboard Confessional ger mig. Vad vore vi utan kombinationen bilar och musik?
   


8. I Love You But I’ve Chosen Darkness. Flirtar lite med goth men å andra sidan är goth mer emo än vad emo någonsin kommer att bli.
   


9. New End Original. Om Chris Carrabba är emo-kungen så är Jonah Matranga emo-prinsen. Han producerade och levererade emo flera år innan den härliga VM-sommaren 1994. Många som lyssnar på emo idag (läs: ungdomen) kommer inte ihåg den härliga VM-sommaren 1994. Det sätter saker och ting i perspektiv. Nog om Jonah. New End Original flyter på bra och namnet känns lite ambivalent, det finns en hopplöshet och någon sorts hopp på samma gång. Det är dessutom ett anagram för onelinedrawing som är Jonahs soloprojekt.
   


10. Planes Mistaken for Stars. Poetiskt namn som för tankarna mot en sån där underbar natt som vi alla någon gång har haft.
    

De flesta av banden är förmodligen rätt kassa, trots deras fina namn. Jag kan inte riktigt rekommendera något av banden förutom Chris och Jonahs band. Tidiga Planes Mistaken for Stars är också riktigt bra. Men skit i vad jag säger. Lyssna på musik vänner, och inte på era vänner!

Gästskrivaren (som flitiga läsare av Recensionen
också känner igen som Generalen) i glatt umgänge
med Journalisten